Vad en uttråkad människa kan göra i Paint.

Guten Tag!

Tyskland. Södra Tyskland går inte att jämföra med norra! Har hamnat i ett litet vindistrikt i Reinland-Pfaltz. Två veckor med 25 grader och molnfri himmel. Kan inte fatta att det är så sent som oktober.

Efter att varit borta från Sebastian ibland så länge som två månader känns det väldigt skönt att ha installerat sig tillsammans i en ny fin lya. Köpt ljus, skruvat upp hyllor och putsat fönster. Grannarna hälsar var gång vi går förbi och bjuder mer än gärna på lite Neu Wein.

Fast allt är såklart inte lätt. Det är inte många tyskar som vill prata engelska. Jag kan se att många förstår, då de skrattar när jag drar ett skämt på engelska till Sebastian. Men de vill inte prata. Allt hänger därför på att jag lär mig tyska. Har jag bara viljan ska väl det gå också!

Imorgon börjar mina tyskalektioner. Fyra dagar i veckan, 8-12. Önska mig lycka till!

Puss!

Aue, rinky tinky tinky!

Nu ar det elva dagar kvar till avfärd. Jag är så redo att jag nästan flyger, av mig själv. Väskorna är packade till bredden, de borde varit lite större.

Nu väntar jag bara på att startskottet för det nya livet ska börja!

Touch wood!

Inom buddhismen tror man att lidandet uppkommen ur begäret. Jag minns hur vår religionslärare berättade att även när vi är som lyckligast lider vi. Därför vi är ständigt rädda för att förlora vad vi har, det som gör oss lyckliga.

I små mängder kan man se detta i vardagen. När jag tillexempel säger "Vad lugnt det är, väldigt skönt att det inte är så mycket att göra idag" är det alltid någon som svarar: "men gud, säg inte så, då kommer det att bli jättemycket".

Njuter jag för mycket av lugnet, kommer nog stormen.

Visst vet väl jag egntligen, att det inte är samma sak. Men lite samma princip känns det som att det är. I lyckliga tider så förbereder man sig antignen för olyckliga tider, eller så går man bara runt och är rädd för att förlora lyckan.

Vad jag egentligen ville säga var nog att jag är lycklig. Sådär lyckligt, läskigt magpirrande, låt det här aldrig försvinna, kär.

Life.

Det där som får en att göra det oväntade

Jag har suttit här med ett tomt dokument nu i en timme. Skrivit och suddat. Kärlek är lättare att skriva om när den gör ont. Men när den är så bra att den får en att byta landskod, då finns det ingenting att skriva...

Om man inte vill skriva låttexter åt Enrique Iglesias.

Aldrig hade väl jag trott att jag skulle bli tjugotvå år och säga saker som "när jag blir stor", för stor det är jag ju redan. Varje gång jag smakar på dessa ord brukar folk skratta och jag skrattar väl jag också som om jag skulle ha skämtat.

Det är så tråkigt att erkänna men jag brann mer för saker i tonåren. Ni vet sådär jävlarannama. Näven ner i bordet. Nu när jag känner att jag står i ett vägskäl och måste välja inför framtiden, så brinner jag verkligen inte för någonting.

Jag tycker att lärare vore ett mysigt jobb. Undervisa småttingar. Men aldrig trodde väl jag att jag skulle bli en sådan person som valde ett mysigt och bekvämt jobb. Jag var stensäker på att jag skulle hitta en inre låga och bara instinktivt veta vad jag ska bli...

Men lågan är inte där, liksom.

Jag i Thailand...

Hammersmith