Svenska spraket

Finner mig sjalv lyssnandes pa svensk musik. Winnerback. Lasa svensk poesi. Det ar nagot varmt och bekant i prickarna over a:na. Nagot varmt och bekant. Ord som letar sig in i det vraerna av hjartat som inte engelskan kan. Jag kanner doften av torpet pa alno efter att det statt tomt hela vintern. Hor hur nyfallen kramsno later under skon. Kanner hur tarna fryser till is och inte ar varma forens morgonen darpa. Kanner doften av regnet som faller mot asfalten.

Jag kan hora alla sanger pa engelska ocksa, men jag kan inte kanna dem, pa samma satt.

Winnerback

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Ruby Blue i mitt hjarta

Pask i London

2 in 1

Buss och Badrum, lagg marke till mannen som klipper sina naglar i bakgrunden!

Det dar med inga prickar

Ni fick i tidigare inlagg lasa: "Flickorna fick lara sig flator och flator hade vi hela tiden".

Och flator hade vi hela tiden?

Min pappa horar med min farfar och jag har flator hela tiden, livet ar fantastiskt.

Spanien ar en vinstlott

Efter en lang helg med rom och cola, camden och Angel Market, sa bar jag och Caroline ivag till Spanien. Tva veckors semester med hennes rara familj, svenska grannar och spansk varmebolja.

Forsta kvallerna spenderades med Carros tremenningar som var i elva tolv ars alder. Wilma och Natalie. Sa fantastiskt sota tjejer som badade och solade med oss hela dagarna. Sa fort Natalie ville bestalla glass var det Ben & Jerrys Cookie Dough som stod pa menyn. Alltid tvingade hon mig att bestalla den for att jag kunde uttala glassnamnet. Flickorna fick lara sig inbakade flator och flator hade vi hela tiden. Jag var obesegrad mastare pa att sta pa handerna. Av tva likadana strand racketar, ville jag ha den med solen, Wilma ville ha den med en gra delfin, jag ville ha den med svart handtag, sa vi kom alltid overens.

Gibraltar var som att aka hem. Plotsligt helle GB glass inte Frigo, som det gor i Spanien, utan Walls, som det gor i England. Valutan var Pund och de roda telefonkioskerna var overallt. Aporna i berget var fantastiskt sota. Herr Nilssons overallt.

Forsta lordagen akte vi till Chorro, en liten sjo en timme utanfor Torremolinos. Hog musik, Alejandro i allsang, korsdrag och rom och cola. Baksatet var en bra plats. Nar vi val kom fram hyrde vi en trampbat och mitt ute pa sjon stannade vi och badade, solade och pratade.

Carros bror kom efter dryga veckan. Hans spontana anda spred sig annu mer over oss redan spontana sjalar. "Jag ar inte blyg ja". Var den standiga, och ack sa sanna repliken. Vattenpipa, kareoke, spannish garden, cocktailkvallar, frukost pa balkongen. Frukost pa sangen. Ol nar helst vi kande for det. Vi lyckades kvall efter kvall komma hem efter frukost tid.

Carolines grannar var fantastiska sjalar som bjod oss over pa grillning den forsta kvallen de kom. Vilket slutade som en enda cocktail fest. Den foljdes av ett tillbakabjudande av middag dar jag och Carran stod for matlagning.

Egentltligen har bilder alltid sagt mer an ord. Speciellt mer an mina ord for jag tycks bara vilja gora listor istallet for att bilda meningar pa sista tiden.

Har har ni i alla fall spanien.

I heart London

Bilder i en gammal kamera

Framtidsplaner

Jag har lyft pa stenar i huvudet fram och tillbaka! Ena dagen vill jag stanna i London, andra dagen sa vill jag hem.

Sa igar, var det annu en avskedsfest. Jag har varit med om fler avsked det senaste aret, an vad jag har varit totalt satt i hela mitt liv. Folk kommer och gar. Stannar i formaket till hjartat sedan drar de vidare. Aven de som kommer in pa djupet forsvinner. Det har ar inte staden dar man kan varandras mellannamn och vet hur folk vill ha sitt kaffe.

Jag borjar bli trott pa det. Jag borjar sakna min pappa, min mormor, nara vanner, familjemiddagar. Jag alskar London och alla mina vanner har. Jag ar bara sa trott pa avsked. Pa att jobba dubbelt sa mycket som hemma, tjana halften sa lite, samtidigt som det kostar mer att leva har.

Jag vill ut och resa, jag vill se varlden. Asien, Australien, spanien, amsterdam. Jag vill ut och traffa alla de vanner jag skaffat som ar placerade varlden over. Lara mig hur de vill ha sitt kaffe. Lara mig mellannamn.

Jag tror att jag kommer hem ett tag, i oktober. For att traffa alla manniskor som jag alskar och saknar. Forsoka jobba ihop pengar. Aka ut och resa.

Sedan, om staden vill ha mig tillbaka, kanske jag landar i Lodnon igen!

The rest is still unwritten

Tva veckors semester betyder i mitt fall tva veckors snidande av framtidsplaner. Vart ar jag egentligen pavag? Vad vill jag ha ut av mitt liv. Jag fyller snart tjugotva. Pang! Da var det sagt.

Jag kanner mig inte fardig med mitt Londonliv. Jag kanner inte att det ar klar, an. Anda langtar jag hem. Det kanns som att jag har ett oskrivet kapitel med Sundsvall och Sverige och innan jag skriver vidare maste jag fylla de tomma bladen.

Snalla beratta for mig vad jag ska gora.

Iskallt

Jocke ska bestalla en whiskey. "Do you want ice" fragar servetrisen.

"Yes, an ice bit please!"

ICE CUBE! Forklarar jag.