Men jag ska battra mig, lovar.

Jag har sa jag skulle vilja skriva. Om religion. Synd. Burka. Om storstadsliv med jattekliv. Om kulturella skillnader. Om atstorningar. Om rasism. Om droger.

Jag skulle vilja skriva om hur fint Hyde Park ar en solig mandag. Om hur arg jag blev pa jobbet nar min chef betedde sig som en skitstovel.

Jag skulle vilja skriva om hur mycket jag alskar min rosa mobiltelefon. Om all fantastisk musik som jag hor.

Om hur mycket jag mognar som manniska i det har landet. Om hur manga sprak jag kan be folk att dra at helvete pa.

Jag skulle vilja beratta om de senaste cocktailsen jag gjorde. Hela livet onskar jag att jag kunde dela med mig av...

Om jag bara hade tid.

Jobb annons

"Fluent spoken English essential (as good as a first landuage) and proof of right to work in the uk absolutely essential."


Uppfattat! Titeln pa inlägget var "Brains and Personality required". Undra varför de behöver Brains.

Sverige i mitt hjarta

Det bubblar i magen nar jag tanker pa att aka hem nagra veckor. Londonlivet ar underhallande. Det ar fart, det ar flakt. Men nar det kommer till kritan ar det ocksa valdigt stressigt. Hemma fick man ta pa sig massa extra for att lyckas komma upp i fyrtio timmar i veckan. Skiften var atta och en halv timme eller fyra. De senaste mandagarna har jag jobbar fran 9am till 1.30am. Det ar sexton och en halv timme, pa en dag! Varje lordag har jag dubbelpass, da jag forst pa formiddagen har cocktailtraining med olika fester. Mohippor eller fodelsedagar. Sedan jobbar jag, stangningen igenom. Borjar runt ett och slutar runt fyra! Under jul gjorde jag runt 70-80 timmar. Rakna sjalv ut hur manga timmar jag gjorde per dag.

Detta var fantastiskt roligt under jul, och till att borja med, MEN, nu ar jag en sliten sjal. Utan motivation att driva pa nar det ar lugnt. Jag behover verkligen semester. Jag behover tystnad. Inga byggnadsarbetare utanfor fonstret, inga syrener mitt i natten, inte rumskamrater, inga sjukanmalningar till min privata telefon.

Jag behover aka till ett stalle som heter Lapptrask, vilket man hor pa namnet att det inte finns nagonting annat att uthamta an just: ingenting. Vilket ar vad jag saknar. Jag behover en cykel, en kamera, en landsvag och massa massa tid till att gora precis som faller mig in. Hur fantastiskt later inte det?

YES!

Sedan, nar jag kanner mig utvilad, vantar staden i mitt hjarta pa mig... Sundsvall! Jag tittar ofta pa lanken mormor skickade och kanner mig stolt over att vara fran ett sa fint land, en sa fin stad.

Nostalgi, eufori.