Aldrig hade väl jag trott att jag skulle bli tjugotvå år och säga saker som "när jag blir stor", för stor det är jag ju redan. Varje gång jag smakar på dessa ord brukar folk skratta och jag skrattar väl jag också som om jag skulle ha skämtat.
Det är så tråkigt att erkänna men jag brann mer för saker i tonåren. Ni vet sådär jävlarannama. Näven ner i bordet. Nu när jag känner att jag står i ett vägskäl och måste välja inför framtiden, så brinner jag verkligen inte för någonting.
Jag tycker att lärare vore ett mysigt jobb. Undervisa småttingar. Men aldrig trodde väl jag att jag skulle bli en sådan person som valde ett mysigt och bekvämt jobb. Jag var stensäker på att jag skulle hitta en inre låga och bara instinktivt veta vad jag ska bli...
Men lågan är inte där, liksom.
