Mind the gap

Onsdagen var en dag på resande fot. Y-buss tog oss till Stockholm, där vi blev kvar några timmar och därför passade på att hänga på ett mysigt fik. När vi väl skulle lämna Stockholm kändes det lättande. För där norrländska låter soft och mysigt, låter en stockholmare som om de har en tampong uppkörd i stjärten. De kan säga samma sak, men jag hör ändå olika saker. ”Hej”, på norrländska, vet ju alla att det i själva verket betyder ”Igår ströp jag en björn med mina bara händer.” Men ”Hej” på stockholmska betyder ju helt uppenbart ”Asså, jag är ba så mycket bättre än dig för min tröja den är rosa, och pappa har betalat den.” Jag vet, jag måste jobba på fördomarna.

Efter flygbussen till Skavsta hade vi en tuff uppgift framför oss: Sova, och… att sova på ett kallt golv på en flygplats, var precis lika svårt som jag minns det. Men jag och A kunde ligga på det kalla golvet och skratta åt hur vi skrattade.

På torsdag morgon tog vi planet till slutdestinationen - London. Hann nästan somna innan vi lyfte från Skavsta och sov således hela vägen. Vi fikade på London flygplats och tyckte att det var dyrt men det är ju alltid dyrt på flygplatser, det kommer att vara billigare i stan, tänkte vi.

Med flygbussen åkte vi in centrala London och vi sov alla en till transportfärd. Bussen släppte av oss på Baker Street, och efter att ha inhandlat en karta gav vi oss iväg för att hitta Piccadilly Circus, där det skulle finnas ett billigt Hostel. Efter att den ena londonbon efter den andra givit oss fel vägdirektioner, hittade vi till sist fram dit vi skulle. Vårat hostel låg varken i slutet av Dean Street, som en polis så snällt lovade, och i Piccadilly skulle vi inte ta första gatan till höger, som en man med stånd lovade. (Snälla Agnes, du har bara för dålig fantasi, du var där och borde veta vilket typ av stånd jag menar) Vårt Hostel hade rum för natten, men inte de andra två dygnen. Så... Efter en visit till vårt rum var det en shoppingrunda som gällde. Jag handlade en klänning på å-så-brittiska-H&M. Vi åt mat på en italiensk restaurang. (Ja, vi riktigt andades engelsk kultur.) Att det bara var dyrt på flygplatsen, det kunde vi glömma.

Vid det här laget hade vi redan tappat alla begrepp som tid och måsten. Agnes var vår ät-och-sov-klocka, hon var den enda tidsuppfattningen vi behövde.

Väl hemma från vår rundtur i city, visade det sig att vi hade fått en rumskamrat. En japan som jag så snällt har döpt till Stina. Stina var rolig och vi visade henne glatt allt vi köpt. Stina skulle upp tidigt och låg redan för att sova när vi kom hem. Det var dock inte riktigt läge för det när vi började skratta och stoja. Stackars Stina!

På Fredag morgon ringde klockan tidigt och det var bara att packa och göra sig redo för resans höjdpunkt: Madame Tussaud. Vi visste såklart att vi hade boende att fixa. Men vårt motto för helgen var ”lev i nuet”, så det gjorde vi. Efter en bagel med traditional tea, begav vi oss.

Efter att ha stått i kö i trettio minuter var vi alla varma i kläderna. A var så varm att hon skulle ta av sig tjocktröjan. Hon räckte då över plånboken till mig och bad mig hålla i den. En kille med röd T-shirt som det stod "Madame Tussaud" kom snabbt fram och räckte fram handen för att ta den. A gav den till honom, bara sådär. Han kollade på CH.

- Let's go shopping... You must really be stupid if you hand a stranger your wallet!
- But, you had on that T-shirt!
- We used to sell these in the giftshop, you know!

Cristina Augilera var ful, men i övrigt var alla dockorna sig lik. Vissa dockor, som (i alla fall inte jag) visste vilka de var, blev man tveksam till om det var en riktig människa eller en docka, och då ville man ju inte stirra heller.

En avdelning på Madame Tussauds rekommenderades gravida och folk med dåligt hjärta att hoppa över. Det vill säga: den delen var riktigt skrämmande. Folk hoppade från taket, jagade en bakifrån, jagade en framifrån och flåsade en i nacken! Vilket såklart betyder att vi skrek en aning.

Jag ville peta Arnold i örat, Brad Pitt såg verkligen ut att vilja kyssa A, Justin Timberlake var lång och snygg och Sarah Michele Geller är en miniatyr människa! Men det coolast av allt var nog att jag blev intervjuad av självaste Oprah!

Efter fröken T åkte vi tillbaka till Piccadilly där vi hämtade väskor och skulle boka boende. På Hostelworld.com försvann två av våra alternativ medan vi satt och tittade, så det fick tillslut bli ett Hotell i Charlston, en bit utanför centrum. Vi blev då tvungna att ta tåg och skulle köpa tur- och returbiljetter. Precis som alla andra tog kassörskan oss för dumma turister.

- Do you want to go two ways?
- Yes!
- Do you want to go BACK tonight?
- Yes!
- You want to go there and than come back?
- YES!

På tåget satt vi sedan som tre uppmärksamma flickor väntade på stationen där vi skulle kliva av. Tills jag fick syn på en söt flicka. Kvällen innan hade vi lekt ”vem är troligast att…” och när det blev ”… Få barn först”, pekade båda på mig. Så jag utbrast. ”Jag kommer nog få barn först, kolla vad söt den där ungen är”, precis som jag gör om alla ungar. Sen satt vi alla tre och förtrollades av den söta ungen som satt och pratade klockren engelska, med barnbrytning, och helt plötsligt var det ännu sötare bara för att hon var ett barn – på brittiska. Innan vi kommer på att vi faktiskt ska av också, så har vi redan åkt förbi vår station, och vi började alla tre med våra mest elaka svenska meningar hata den där ungen. Jag tyckte i min Eric Ericsson-anda att ungen borde ha en varningstext på sig. (Som på cigarettpaketen)

Om resten av kvällen behöver jag bara säga: Engelsmän är snygga. Jag äger på biljard. Carro nummer H osar tydligen sex. Engelsmän drar sig inte för att slänga upp elva pund till drinkar åt tre tjejer som (helt uppenbart) INTE är intresserade, och sist men inte minst, skämta inte med mig och säg att ni kanske tänker spela lesbiska. Då är ni helt plötsligt det och jag har sagt det till ALLA.

Våra planer för lördagen var att låsa in våra väskor på tågstationen, hämta dem så sent som möjligt och ta flygbussen till flygplatsen. Eftersom att tågstationen stängde elva fick vi låsa in dem där tillsvidare och hämta dem senare. Vi frågade runt och tydligen finns det inga boxar i hela London.

Vi drog till Killburn, där det skulle finnas billigare klädesaffärer. Men eftersom att England inte vill ha samma hål i väggen som här i Sverige, hann min mobil med namnet på stället dö. Vilket gjorde att vi var ute i vischan, och hade ingen aning om vart vi skulle. Men då ringde Skalmans ät-och-sov-klocka, så vi passade på att ta oss lite käk där. Vilket visade sig vara ett smart drag då det inte alls var lika dyrt som inne i centrum, och vi hade tagit oss till Killburn med vårt daytravelling card.

Väl hemma från Killburn, gjorde vi stan en sista gång. Jag hittade äntligen till en skivbutik, Virgin. Där strosade vi runt i säkert en timme. Jag plockade på mig en massa skivor och lyssnade, dissade och hissade. Köpte mig tre skivor. Prismärkningen tänker jag låta kvar. Jag har köpt bra brittisk musik i London. DeT äR tYp RESPEK!

Efter en sista shoppingrunda gjorde vi ett sista stopp på världens mysigaste café. Vi hade några timmar kvar tills resväskorna ville bli uthämtade. Stämningen på caféet kändes som slutscenen i filmen Parfymen. Okej, kanske inte riktigt så, folk hade inte sex på plats. Men det kändes verkligen som om alla ville flåsa varandra i örat, så intimt var allt. Vi satt vid låga bord, i taket hängde lyktor överallt och belysningen var väldigt dämpad. Efter varsin god drink satte vi oss på uteserveringen och rökte vattenpipa, jag och CH som var nybörjare i ämnet fick lära oss av den rutinerad Agnes.

Våra väskor skrek på oss sedan. Vi bytte om till party-outfits och eftersom att ingen ville ha hand om våra väskor återstod bara ett alternativ: Parta med väskorna!

Vi tog tunnelbanan till Baker Street eftersom att bussen skulle gå därifrån. Vår tanke var att det kanske skulle finnas någon mysig pub i närheten. Den enda puben som fanns hade stängt klockan 23. Vi rådfrågade med en förbipasserande hans råd löd: ”Get wasted on a bench”. Det lät inte helt fel. Så vi satte oss på en bänk. Lekte ”Namn på det manliga könsorganet” och ”Skulle ni kunna vara tillsammans med en kille som…” Efter ett tag kom ett gäng och ställde sig vid busshållplatsen de med. Vi fortsatte prata på det ohämmade sätt som man gör i ett land där ingen förstår språket man talar. Efter ett tag började även de tala… Svenska!

Att resa med två personer med samma namn måste ha tagit knäcken på A. Som någonstans på färden sa "Carro...", och fick två svar och la då till "MEN, Carro nummer A!" Att diskutera saker som ingen förstår, det kommer jag att sakna. Att gå in i klädesaffärer, och till sin stora lycka höra att de faktiskt varken spelar Stenmark, Darin, Selmerlöf eller nåt annat RIX-skit, kommer jag att sörja djupt. För, London är bättre än man kan föreställa sig! Jag älskar kulturen, anonymiteten, stadslivet och framförallt: musiken!

We will always have London!

Särskrivningar

Min mormor får (precis som alla i den generationen) psykiska sammanbrott vid särskrivningar. Vilket har gjort min uppväxt aningen jobbig med tanke på hur dålig jag är på särskrivningar. Men å andra sidan förstår jag vad hon menar. För med ett ynka tangentnedtryck extra, blir betydelsen någonting helt annat. Jag ska jobba på särskrivningarna. För det kan faktiskt bli väldigt fel:

En svarthårig dam
En svart hårig dam

England

Står just nu på skavsta flygplats. Det ligger ett par bredvid mig och sover. De irriteras av mitt frenetiska tangentnedtryckande och stirrar ibland upp på mig med trötta ögon. Men, sånt får man ta om man säcker ihop 20 centimeter från datorerna!

Jag, Pumpkin och Cruella Devil har varit på resande fot hela dagen. Vi började resan klockan 9.20 imorse och imorgon klockan 6.40 kommer vårat plan att lämna Sverige.

Vi har fördrivit tiden med kortspel, skrattattacker och massa ätande. Det blir kostsamt att vara på resande fot. Men det kommer det att vara värt! So long!

Comeback

Okej, det var väldigt naivt av mig att tro att jag skulle klara av ett liv utan att denna blogg. Jag måste helt enkelt blotta halva mitt liv. Det är det vår generation är bäst på, så varför inte. Jag är bra på att slänga in låtcitat som ingen annan än jag själv bryr mig om. Så det ska jag fortsätta med. Swallow your pride, but please, don't be shy!