Inom buddhismen tror man att lidandet uppkommen ur begäret. Jag minns hur vår religionslärare berättade att även när vi är som lyckligast lider vi. Därför vi är ständigt rädda för att förlora vad vi har, det som gör oss lyckliga.
I små mängder kan man se detta i vardagen. När jag tillexempel säger "Vad lugnt det är, väldigt skönt att det inte är så mycket att göra idag" är det alltid någon som svarar: "men gud, säg inte så, då kommer det att bli jättemycket".
Njuter jag för mycket av lugnet, kommer nog stormen.
Visst vet väl jag egntligen, att det inte är samma sak. Men lite samma princip känns det som att det är. I lyckliga tider så förbereder man sig antignen för olyckliga tider, eller så går man bara runt och är rädd för att förlora lyckan.
Vad jag egentligen ville säga var nog att jag är lycklig. Sådär lyckligt, läskigt magpirrande, låt det här aldrig försvinna, kär.