Folk beter sig som hormonellrubbade sinnessjuka identitetsförvirrade aggressiva kamphundar. Men egentligen är de bara fulla idioter i behov av munkorg och koppel.
Två tecken på att du dricker för mycket
1. Du ger helt oprovocerat andra medmänniskor en käftsmäll!
2. Du spottar snus på personen som ska servera dig mat!
Två tecken på att du inte kan bete dig
1. Du ger helt oprovocerat andra medmänniskor en käftsmäll!
2. Du spottar snus på personen som ska servera dig mat!
Två tecken på att du är en respektlös jävel
1. Du ger helt oprovocerat andra medmänniskor en käftsmäll!
2. Du spottar snus på personen som ska servera dig mat!
Två egenskaper jag inte tål
1. Människor som dricker för mycket och blir sura!
2. Människor som dricker för mycket och muckar gräl!
måndag, december 10, 2007
måndag, december 03, 2007
Mysteriet med Bagar Bengtsson
"Packa pappas kappsäck"
"Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög"
"Sju sjuka sjömän sköttes av sju sköna sjuksjöterskor"
När tiden går långsamt på jobbet, brukar vi kasta med alla möjliga svenska meningar som är svåra att uttala. Jag sökte efter min "Bagar-Bengtsson" utan resultat. Hittade däremot något annat. Här har vi en svenskalektion som är roligare än roligast. Den sista länken blir något att bita i på jobbet!
Den här skulle mormor gilla
Den här gillar jag
Den här får vi öva på på jobbet
"Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög"
"Sju sjuka sjömän sköttes av sju sköna sjuksjöterskor"
När tiden går långsamt på jobbet, brukar vi kasta med alla möjliga svenska meningar som är svåra att uttala. Jag sökte efter min "Bagar-Bengtsson" utan resultat. Hittade däremot något annat. Här har vi en svenskalektion som är roligare än roligast. Den sista länken blir något att bita i på jobbet!
Den här skulle mormor gilla
Den här gillar jag
Den här får vi öva på på jobbet
söndag, december 02, 2007
Fyra saker jag skrattat åt idag
1. Mitt första skratt kom när jag skulle läsa ST. Doris fyller idag 18 år. Doris som var på bilden måste ha varit åtminstone 40 bast. Inte en dag yngre. Någonstans kan man ju tycka att nån borde ha upptäckt att det var fel. Jag kan tänka mig den stackars journalisten som satt och skulle lösa problemet. Vad är värst: Att ringa hem till Doris och fråga: "har jag fått rätt bild, hon ser lite gammal ut", och det visar sig vara korrekt bild. Eller att skämmas när tidningen kommer ut och det visar sig att det har råkat bli en bild på Doris mormor. Jag vet inte!
2. På plastpåsen runt en leksak stod det. "Detta är ej en leksak", tack för upplysningen. Vaddå "life for dummies"?
3. Jag gick återigen förbi skylten där det ursprungligen stod "Parkering förbjuden", men där det nu står "Parkering för juden".
4. Eftersom att det numera blir mörkt väldigt tidgit. Så kan man tänka sig hur mörkt det är klockan tio när jag traskade hem från jobbet. Hur som helst valde jag att gena. Genom skogen. Där stigen inte var upptrampad än. Där det var en halvmeter snö. Ibland funderar jag om jag verkligen har intelligensnivån att klassas som Homosapiens.
2. På plastpåsen runt en leksak stod det. "Detta är ej en leksak", tack för upplysningen. Vaddå "life for dummies"?
3. Jag gick återigen förbi skylten där det ursprungligen stod "Parkering förbjuden", men där det nu står "Parkering för juden".
4. Eftersom att det numera blir mörkt väldigt tidgit. Så kan man tänka sig hur mörkt det är klockan tio när jag traskade hem från jobbet. Hur som helst valde jag att gena. Genom skogen. Där stigen inte var upptrampad än. Där det var en halvmeter snö. Ibland funderar jag om jag verkligen har intelligensnivån att klassas som Homosapiens.
måndag, november 26, 2007
Mind the gap
Onsdagen var en dag på resande fot. Y-buss tog oss till Stockholm, där vi blev kvar några timmar och därför passade på att hänga på ett mysigt fik. När vi väl skulle lämna Stockholm kändes det lättande. För där norrländska låter soft och mysigt, låter en stockholmare som om de har en tampong uppkörd i stjärten. De kan säga samma sak, men jag hör ändå olika saker. ”Hej”, på norrländska, vet ju alla att det i själva verket betyder ”Igår ströp jag en björn med mina bara händer.” Men ”Hej” på stockholmska betyder ju helt uppenbart ”Asså, jag är ba så mycket bättre än dig för min tröja den är rosa, och pappa har betalat den.” Jag vet, jag måste jobba på fördomarna.
Efter flygbussen till Skavsta hade vi en tuff uppgift framför oss: Sova, och… att sova på ett kallt golv på en flygplats, var precis lika svårt som jag minns det. Men jag och A kunde ligga på det kalla golvet och skratta åt hur vi skrattade.
På torsdag morgon tog vi planet till slutdestinationen - London. Hann nästan somna innan vi lyfte från Skavsta och sov således hela vägen. Vi fikade på London flygplats och tyckte att det var dyrt men det är ju alltid dyrt på flygplatser, det kommer att vara billigare i stan, tänkte vi.
Med flygbussen åkte vi in centrala London och vi sov alla en till transportfärd. Bussen släppte av oss på Baker Street, och efter att ha inhandlat en karta gav vi oss iväg för att hitta Piccadilly Circus, där det skulle finnas ett billigt Hostel. Efter att den ena londonbon efter den andra givit oss fel vägdirektioner, hittade vi till sist fram dit vi skulle. Vårat hostel låg varken i slutet av Dean Street, som en polis så snällt lovade, och i Piccadilly skulle vi inte ta första gatan till höger, som en man med stånd lovade. (Snälla Agnes, du har bara för dålig fantasi, du var där och borde veta vilket typ av stånd jag menar) Vårt Hostel hade rum för natten, men inte de andra två dygnen. Så... Efter en visit till vårt rum var det en shoppingrunda som gällde. Jag handlade en klänning på å-så-brittiska-H&M. Vi åt mat på en italiensk restaurang. (Ja, vi riktigt andades engelsk kultur.) Att det bara var dyrt på flygplatsen, det kunde vi glömma.
Vid det här laget hade vi redan tappat alla begrepp som tid och måsten. Agnes var vår ät-och-sov-klocka, hon var den enda tidsuppfattningen vi behövde.
Väl hemma från vår rundtur i city, visade det sig att vi hade fått en rumskamrat. En japan som jag så snällt har döpt till Stina. Stina var rolig och vi visade henne glatt allt vi köpt. Stina skulle upp tidigt och låg redan för att sova när vi kom hem. Det var dock inte riktigt läge för det när vi började skratta och stoja. Stackars Stina!
På Fredag morgon ringde klockan tidigt och det var bara att packa och göra sig redo för resans höjdpunkt: Madame Tussaud. Vi visste såklart att vi hade boende att fixa. Men vårt motto för helgen var ”lev i nuet”, så det gjorde vi. Efter en bagel med traditional tea, begav vi oss.
Efter att ha stått i kö i trettio minuter var vi alla varma i kläderna. A var så varm att hon skulle ta av sig tjocktröjan. Hon räckte då över plånboken till mig och bad mig hålla i den. En kille med röd T-shirt som det stod "Madame Tussaud" kom snabbt fram och räckte fram handen för att ta den. A gav den till honom, bara sådär. Han kollade på CH.
- Let's go shopping... You must really be stupid if you hand a stranger your wallet!
- But, you had on that T-shirt!
- We used to sell these in the giftshop, you know!
Cristina Augilera var ful, men i övrigt var alla dockorna sig lik. Vissa dockor, som (i alla fall inte jag) visste vilka de var, blev man tveksam till om det var en riktig människa eller en docka, och då ville man ju inte stirra heller.
En avdelning på Madame Tussauds rekommenderades gravida och folk med dåligt hjärta att hoppa över. Det vill säga: den delen var riktigt skrämmande. Folk hoppade från taket, jagade en bakifrån, jagade en framifrån och flåsade en i nacken! Vilket såklart betyder att vi skrek en aning.
Jag ville peta Arnold i örat, Brad Pitt såg verkligen ut att vilja kyssa A, Justin Timberlake var lång och snygg och Sarah Michele Geller är en miniatyr människa! Men det coolast av allt var nog att jag blev intervjuad av självaste Oprah!
Efter fröken T åkte vi tillbaka till Piccadilly där vi hämtade väskor och skulle boka boende. På Hostelworld.com försvann två av våra alternativ medan vi satt och tittade, så det fick tillslut bli ett Hotell i Charlston, en bit utanför centrum. Vi blev då tvungna att ta tåg och skulle köpa tur- och returbiljetter. Precis som alla andra tog kassörskan oss för dumma turister.
- Do you want to go two ways?
- Yes!
- Do you want to go BACK tonight?
- Yes!
- You want to go there and than come back?
- YES!
På tåget satt vi sedan som tre uppmärksamma flickor väntade på stationen där vi skulle kliva av. Tills jag fick syn på en söt flicka. Kvällen innan hade vi lekt ”vem är troligast att…” och när det blev ”… Få barn först”, pekade båda på mig. Så jag utbrast. ”Jag kommer nog få barn först, kolla vad söt den där ungen är”, precis som jag gör om alla ungar. Sen satt vi alla tre och förtrollades av den söta ungen som satt och pratade klockren engelska, med barnbrytning, och helt plötsligt var det ännu sötare bara för att hon var ett barn – på brittiska. Innan vi kommer på att vi faktiskt ska av också, så har vi redan åkt förbi vår station, och vi började alla tre med våra mest elaka svenska meningar hata den där ungen. Jag tyckte i min Eric Ericsson-anda att ungen borde ha en varningstext på sig. (Som på cigarettpaketen)
Om resten av kvällen behöver jag bara säga: Engelsmän är snygga. Jag äger på biljard. Carro nummer H osar tydligen sex. Engelsmän drar sig inte för att slänga upp elva pund till drinkar åt tre tjejer som (helt uppenbart) INTE är intresserade, och sist men inte minst, skämta inte med mig och säg att ni kanske tänker spela lesbiska. Då är ni helt plötsligt det och jag har sagt det till ALLA.
Våra planer för lördagen var att låsa in våra väskor på tågstationen, hämta dem så sent som möjligt och ta flygbussen till flygplatsen. Eftersom att tågstationen stängde elva fick vi låsa in dem där tillsvidare och hämta dem senare. Vi frågade runt och tydligen finns det inga boxar i hela London.
Vi drog till Killburn, där det skulle finnas billigare klädesaffärer. Men eftersom att England inte vill ha samma hål i väggen som här i Sverige, hann min mobil med namnet på stället dö. Vilket gjorde att vi var ute i vischan, och hade ingen aning om vart vi skulle. Men då ringde Skalmans ät-och-sov-klocka, så vi passade på att ta oss lite käk där. Vilket visade sig vara ett smart drag då det inte alls var lika dyrt som inne i centrum, och vi hade tagit oss till Killburn med vårt daytravelling card.
Väl hemma från Killburn, gjorde vi stan en sista gång. Jag hittade äntligen till en skivbutik, Virgin. Där strosade vi runt i säkert en timme. Jag plockade på mig en massa skivor och lyssnade, dissade och hissade. Köpte mig tre skivor. Prismärkningen tänker jag låta kvar. Jag har köpt bra brittisk musik i London. DeT äR tYp RESPEK!
Efter en sista shoppingrunda gjorde vi ett sista stopp på världens mysigaste café. Vi hade några timmar kvar tills resväskorna ville bli uthämtade. Stämningen på caféet kändes som slutscenen i filmen Parfymen. Okej, kanske inte riktigt så, folk hade inte sex på plats. Men det kändes verkligen som om alla ville flåsa varandra i örat, så intimt var allt. Vi satt vid låga bord, i taket hängde lyktor överallt och belysningen var väldigt dämpad. Efter varsin god drink satte vi oss på uteserveringen och rökte vattenpipa, jag och CH som var nybörjare i ämnet fick lära oss av den rutinerad Agnes.
Våra väskor skrek på oss sedan. Vi bytte om till party-outfits och eftersom att ingen ville ha hand om våra väskor återstod bara ett alternativ: Parta med väskorna!
Vi tog tunnelbanan till Baker Street eftersom att bussen skulle gå därifrån. Vår tanke var att det kanske skulle finnas någon mysig pub i närheten. Den enda puben som fanns hade stängt klockan 23. Vi rådfrågade med en förbipasserande hans råd löd: ”Get wasted on a bench”. Det lät inte helt fel. Så vi satte oss på en bänk. Lekte ”Namn på det manliga könsorganet” och ”Skulle ni kunna vara tillsammans med en kille som…” Efter ett tag kom ett gäng och ställde sig vid busshållplatsen de med. Vi fortsatte prata på det ohämmade sätt som man gör i ett land där ingen förstår språket man talar. Efter ett tag började även de tala… Svenska!
Att resa med två personer med samma namn måste ha tagit knäcken på A. Som någonstans på färden sa "Carro...", och fick två svar och la då till "MEN, Carro nummer A!" Att diskutera saker som ingen förstår, det kommer jag att sakna. Att gå in i klädesaffärer, och till sin stora lycka höra att de faktiskt varken spelar Stenmark, Darin, Selmerlöf eller nåt annat RIX-skit, kommer jag att sörja djupt. För, London är bättre än man kan föreställa sig! Jag älskar kulturen, anonymiteten, stadslivet och framförallt: musiken!
We will always have London!
Efter flygbussen till Skavsta hade vi en tuff uppgift framför oss: Sova, och… att sova på ett kallt golv på en flygplats, var precis lika svårt som jag minns det. Men jag och A kunde ligga på det kalla golvet och skratta åt hur vi skrattade.
På torsdag morgon tog vi planet till slutdestinationen - London. Hann nästan somna innan vi lyfte från Skavsta och sov således hela vägen. Vi fikade på London flygplats och tyckte att det var dyrt men det är ju alltid dyrt på flygplatser, det kommer att vara billigare i stan, tänkte vi.
Med flygbussen åkte vi in centrala London och vi sov alla en till transportfärd. Bussen släppte av oss på Baker Street, och efter att ha inhandlat en karta gav vi oss iväg för att hitta Piccadilly Circus, där det skulle finnas ett billigt Hostel. Efter att den ena londonbon efter den andra givit oss fel vägdirektioner, hittade vi till sist fram dit vi skulle. Vårat hostel låg varken i slutet av Dean Street, som en polis så snällt lovade, och i Piccadilly skulle vi inte ta första gatan till höger, som en man med stånd lovade. (Snälla Agnes, du har bara för dålig fantasi, du var där och borde veta vilket typ av stånd jag menar) Vårt Hostel hade rum för natten, men inte de andra två dygnen. Så... Efter en visit till vårt rum var det en shoppingrunda som gällde. Jag handlade en klänning på å-så-brittiska-H&M. Vi åt mat på en italiensk restaurang. (Ja, vi riktigt andades engelsk kultur.) Att det bara var dyrt på flygplatsen, det kunde vi glömma.
Vid det här laget hade vi redan tappat alla begrepp som tid och måsten. Agnes var vår ät-och-sov-klocka, hon var den enda tidsuppfattningen vi behövde.
Väl hemma från vår rundtur i city, visade det sig att vi hade fått en rumskamrat. En japan som jag så snällt har döpt till Stina. Stina var rolig och vi visade henne glatt allt vi köpt. Stina skulle upp tidigt och låg redan för att sova när vi kom hem. Det var dock inte riktigt läge för det när vi började skratta och stoja. Stackars Stina!
På Fredag morgon ringde klockan tidigt och det var bara att packa och göra sig redo för resans höjdpunkt: Madame Tussaud. Vi visste såklart att vi hade boende att fixa. Men vårt motto för helgen var ”lev i nuet”, så det gjorde vi. Efter en bagel med traditional tea, begav vi oss.
Efter att ha stått i kö i trettio minuter var vi alla varma i kläderna. A var så varm att hon skulle ta av sig tjocktröjan. Hon räckte då över plånboken till mig och bad mig hålla i den. En kille med röd T-shirt som det stod "Madame Tussaud" kom snabbt fram och räckte fram handen för att ta den. A gav den till honom, bara sådär. Han kollade på CH.
- Let's go shopping... You must really be stupid if you hand a stranger your wallet!
- But, you had on that T-shirt!
- We used to sell these in the giftshop, you know!
Cristina Augilera var ful, men i övrigt var alla dockorna sig lik. Vissa dockor, som (i alla fall inte jag) visste vilka de var, blev man tveksam till om det var en riktig människa eller en docka, och då ville man ju inte stirra heller.
En avdelning på Madame Tussauds rekommenderades gravida och folk med dåligt hjärta att hoppa över. Det vill säga: den delen var riktigt skrämmande. Folk hoppade från taket, jagade en bakifrån, jagade en framifrån och flåsade en i nacken! Vilket såklart betyder att vi skrek en aning.
Jag ville peta Arnold i örat, Brad Pitt såg verkligen ut att vilja kyssa A, Justin Timberlake var lång och snygg och Sarah Michele Geller är en miniatyr människa! Men det coolast av allt var nog att jag blev intervjuad av självaste Oprah!
Efter fröken T åkte vi tillbaka till Piccadilly där vi hämtade väskor och skulle boka boende. På Hostelworld.com försvann två av våra alternativ medan vi satt och tittade, så det fick tillslut bli ett Hotell i Charlston, en bit utanför centrum. Vi blev då tvungna att ta tåg och skulle köpa tur- och returbiljetter. Precis som alla andra tog kassörskan oss för dumma turister.
- Do you want to go two ways?
- Yes!
- Do you want to go BACK tonight?
- Yes!
- You want to go there and than come back?
- YES!
På tåget satt vi sedan som tre uppmärksamma flickor väntade på stationen där vi skulle kliva av. Tills jag fick syn på en söt flicka. Kvällen innan hade vi lekt ”vem är troligast att…” och när det blev ”… Få barn först”, pekade båda på mig. Så jag utbrast. ”Jag kommer nog få barn först, kolla vad söt den där ungen är”, precis som jag gör om alla ungar. Sen satt vi alla tre och förtrollades av den söta ungen som satt och pratade klockren engelska, med barnbrytning, och helt plötsligt var det ännu sötare bara för att hon var ett barn – på brittiska. Innan vi kommer på att vi faktiskt ska av också, så har vi redan åkt förbi vår station, och vi började alla tre med våra mest elaka svenska meningar hata den där ungen. Jag tyckte i min Eric Ericsson-anda att ungen borde ha en varningstext på sig. (Som på cigarettpaketen)
Om resten av kvällen behöver jag bara säga: Engelsmän är snygga. Jag äger på biljard. Carro nummer H osar tydligen sex. Engelsmän drar sig inte för att slänga upp elva pund till drinkar åt tre tjejer som (helt uppenbart) INTE är intresserade, och sist men inte minst, skämta inte med mig och säg att ni kanske tänker spela lesbiska. Då är ni helt plötsligt det och jag har sagt det till ALLA.
Våra planer för lördagen var att låsa in våra väskor på tågstationen, hämta dem så sent som möjligt och ta flygbussen till flygplatsen. Eftersom att tågstationen stängde elva fick vi låsa in dem där tillsvidare och hämta dem senare. Vi frågade runt och tydligen finns det inga boxar i hela London.
Vi drog till Killburn, där det skulle finnas billigare klädesaffärer. Men eftersom att England inte vill ha samma hål i väggen som här i Sverige, hann min mobil med namnet på stället dö. Vilket gjorde att vi var ute i vischan, och hade ingen aning om vart vi skulle. Men då ringde Skalmans ät-och-sov-klocka, så vi passade på att ta oss lite käk där. Vilket visade sig vara ett smart drag då det inte alls var lika dyrt som inne i centrum, och vi hade tagit oss till Killburn med vårt daytravelling card.
Väl hemma från Killburn, gjorde vi stan en sista gång. Jag hittade äntligen till en skivbutik, Virgin. Där strosade vi runt i säkert en timme. Jag plockade på mig en massa skivor och lyssnade, dissade och hissade. Köpte mig tre skivor. Prismärkningen tänker jag låta kvar. Jag har köpt bra brittisk musik i London. DeT äR tYp RESPEK!
Efter en sista shoppingrunda gjorde vi ett sista stopp på världens mysigaste café. Vi hade några timmar kvar tills resväskorna ville bli uthämtade. Stämningen på caféet kändes som slutscenen i filmen Parfymen. Okej, kanske inte riktigt så, folk hade inte sex på plats. Men det kändes verkligen som om alla ville flåsa varandra i örat, så intimt var allt. Vi satt vid låga bord, i taket hängde lyktor överallt och belysningen var väldigt dämpad. Efter varsin god drink satte vi oss på uteserveringen och rökte vattenpipa, jag och CH som var nybörjare i ämnet fick lära oss av den rutinerad Agnes.
Våra väskor skrek på oss sedan. Vi bytte om till party-outfits och eftersom att ingen ville ha hand om våra väskor återstod bara ett alternativ: Parta med väskorna!
Vi tog tunnelbanan till Baker Street eftersom att bussen skulle gå därifrån. Vår tanke var att det kanske skulle finnas någon mysig pub i närheten. Den enda puben som fanns hade stängt klockan 23. Vi rådfrågade med en förbipasserande hans råd löd: ”Get wasted on a bench”. Det lät inte helt fel. Så vi satte oss på en bänk. Lekte ”Namn på det manliga könsorganet” och ”Skulle ni kunna vara tillsammans med en kille som…” Efter ett tag kom ett gäng och ställde sig vid busshållplatsen de med. Vi fortsatte prata på det ohämmade sätt som man gör i ett land där ingen förstår språket man talar. Efter ett tag började även de tala… Svenska!
Att resa med två personer med samma namn måste ha tagit knäcken på A. Som någonstans på färden sa "Carro...", och fick två svar och la då till "MEN, Carro nummer A!" Att diskutera saker som ingen förstår, det kommer jag att sakna. Att gå in i klädesaffärer, och till sin stora lycka höra att de faktiskt varken spelar Stenmark, Darin, Selmerlöf eller nåt annat RIX-skit, kommer jag att sörja djupt. För, London är bättre än man kan föreställa sig! Jag älskar kulturen, anonymiteten, stadslivet och framförallt: musiken!
We will always have London!
Särskrivningar
Min mormor får (precis som alla i den generationen) psykiska sammanbrott vid särskrivningar. Vilket har gjort min uppväxt aningen jobbig med tanke på hur dålig jag är på särskrivningar. Men å andra sidan förstår jag vad hon menar. För med ett ynka tangentnedtryck extra, blir betydelsen någonting helt annat. Jag ska jobba på särskrivningarna. För det kan faktiskt bli väldigt fel:
En svarthårig dam
En svart hårig dam
En svarthårig dam
En svart hårig dam
onsdag, november 21, 2007
England
Står just nu på skavsta flygplats. Det ligger ett par bredvid mig och sover. De irriteras av mitt frenetiska tangentnedtryckande och stirrar ibland upp på mig med trötta ögon. Men, sånt får man ta om man säcker ihop 20 centimeter från datorerna!
Jag, Pumpkin och Cruella Devil har varit på resande fot hela dagen. Vi började resan klockan 9.20 imorse och imorgon klockan 6.40 kommer vårat plan att lämna Sverige.
Vi har fördrivit tiden med kortspel, skrattattacker och massa ätande. Det blir kostsamt att vara på resande fot. Men det kommer det att vara värt! So long!
Jag, Pumpkin och Cruella Devil har varit på resande fot hela dagen. Vi började resan klockan 9.20 imorse och imorgon klockan 6.40 kommer vårat plan att lämna Sverige.
Vi har fördrivit tiden med kortspel, skrattattacker och massa ätande. Det blir kostsamt att vara på resande fot. Men det kommer det att vara värt! So long!
söndag, november 11, 2007
Comeback
Okej, det var väldigt naivt av mig att tro att jag skulle klara av ett liv utan att denna blogg. Jag måste helt enkelt blotta halva mitt liv. Det är det vår generation är bäst på, så varför inte. Jag är bra på att slänga in låtcitat som ingen annan än jag själv bryr mig om. Så det ska jag fortsätta med. Swallow your pride, but please, don't be shy!
onsdag, oktober 10, 2007
En hel jävla manlighet och massa cricket
Det är med en bitterljuv stämning jag kan meddela att jag och E är hemma igen. Vi är något brunare, några erfarenheter rikare men framför allt, i stort behov av terapi.
Onsdag: Det droppade vatten ifrån taket på flygplanet. Vi fick bara se halva såhär-gör-du-för-att-inte-dö-filmen. Så att säga att vi var skräckslagna, vore en underdrift. En man som såg ut att heta Nils, delade med sig av sån där visdom som bara äldre människor bär på. Det vill säga, han pekade på en Europakarta och sa: ”Här ligger Skandinavien”.
Vi hade för längesedan insett att transfer kanske hade varit en bra grej att ha bokat. Men hade vi bokat transfer? Nej. När vi kom fram till Turkiet hade alla bussar slutat gå och vi var minst sagt långt ifrån vår lägenhet. Men, vi kom fram till Melissa garden som liknade Melrose Place med sin pool i mitten.
Torsdag: Solen sken när vi vaknade av en tupp som gal. Vi gick för att utforska staden och det första vi möttes av var en trevlig turk på vespa (vespa är inget fordon, det är en turkisk penisförlängare) turken visade oss sitt längsta finger och yttrade saker på turkiska som vi inte förstod. Det kan ha betytt ungefär såhär:
1. Dumma turist, jag ska skjuta dig när du sover.
2. Slampa, klä på dig!
3. Lämna mitt land!
4. Du är snygg och äcklig, jag ska knulla dig som bestraffning.
Två personer från hotellet tog med oss på en cool inneklubb. (En av dem med nån slags killvariant av handväska och en som som ut som Raymond i filmen "Rainman") Jag har aldrig blivit så glad när jag hört Darins "money for nothing" som jag blev då. "This is swedish music" skrek jag och E, som om nu det vore någonting att vara stolt över. Efter vårt ytterst coola clubbesök skulle vi bada. Jag och E hoppade snabbt ner i vattnet. Lejonkungens pappa och Saken (Mufasa och Item) följde efter oss. Det var först dagen efter när vi pratade om det som vi kom på att vi badat med, hela deras manlighet. Vilket vi inte riktigt hade som intention.
Fredag: Tuppen väckte oss igen. Lejonkungens pappa ville ha med oss till stranden. Vi ville inte ha någonting med honom, hans manlighet, hans smörsång eller hans rosor att göra. När vi lämnade hotellet för att handla skrek han efter oss:
- Where you going?
- We are going to buy egg.
- Egg?
- Yeah, you know, from the chicken!?
- Chicken?
- We are going to buy food… egg, apples, tomatos.
- Aaah! Dolmates!
(Ja, jag vet att det är hönan som lägger ägg men man ska inte vara så jäkla nogräknad)
Lejonkungens pappa följde efter oss på sin penisförlängare och gav Emma massa turkiska hej-jag-har-ingen-smak-överhuvudtaget-smycken. På kvällen valde vi en promenad framför utgång.
Onsdag: Det droppade vatten ifrån taket på flygplanet. Vi fick bara se halva såhär-gör-du-för-att-inte-dö-filmen. Så att säga att vi var skräckslagna, vore en underdrift. En man som såg ut att heta Nils, delade med sig av sån där visdom som bara äldre människor bär på. Det vill säga, han pekade på en Europakarta och sa: ”Här ligger Skandinavien”.
Vi hade för längesedan insett att transfer kanske hade varit en bra grej att ha bokat. Men hade vi bokat transfer? Nej. När vi kom fram till Turkiet hade alla bussar slutat gå och vi var minst sagt långt ifrån vår lägenhet. Men, vi kom fram till Melissa garden som liknade Melrose Place med sin pool i mitten.
Torsdag: Solen sken när vi vaknade av en tupp som gal. Vi gick för att utforska staden och det första vi möttes av var en trevlig turk på vespa (vespa är inget fordon, det är en turkisk penisförlängare) turken visade oss sitt längsta finger och yttrade saker på turkiska som vi inte förstod. Det kan ha betytt ungefär såhär:
1. Dumma turist, jag ska skjuta dig när du sover.
2. Slampa, klä på dig!
3. Lämna mitt land!
4. Du är snygg och äcklig, jag ska knulla dig som bestraffning.
Två personer från hotellet tog med oss på en cool inneklubb. (En av dem med nån slags killvariant av handväska och en som som ut som Raymond i filmen "Rainman") Jag har aldrig blivit så glad när jag hört Darins "money for nothing" som jag blev då. "This is swedish music" skrek jag och E, som om nu det vore någonting att vara stolt över. Efter vårt ytterst coola clubbesök skulle vi bada. Jag och E hoppade snabbt ner i vattnet. Lejonkungens pappa och Saken (Mufasa och Item) följde efter oss. Det var först dagen efter när vi pratade om det som vi kom på att vi badat med, hela deras manlighet. Vilket vi inte riktigt hade som intention.
Fredag: Tuppen väckte oss igen. Lejonkungens pappa ville ha med oss till stranden. Vi ville inte ha någonting med honom, hans manlighet, hans smörsång eller hans rosor att göra. När vi lämnade hotellet för att handla skrek han efter oss:
- Where you going?
- We are going to buy egg.
- Egg?
- Yeah, you know, from the chicken!?
- Chicken?
- We are going to buy food… egg, apples, tomatos.
- Aaah! Dolmates!
(Ja, jag vet att det är hönan som lägger ägg men man ska inte vara så jäkla nogräknad)
Lejonkungens pappa följde efter oss på sin penisförlängare och gav Emma massa turkiska hej-jag-har-ingen-smak-överhuvudtaget-smycken. På kvällen valde vi en promenad framför utgång.
Vi tänkte bada utan manligheten (o-manligheten) den här dagen. Så eftersom att det var tomt på stranden, dök vi i. Det var natt och stranden var tom. Vilka kunde störa oss? Vad skulle kunna hända? Ett par turkar gick förbi och stannade vid vår hög med kläder. "Go away" Skrek jag. "GO AWAY", röt Emma. Men icke, ena turken klädde av sig och hoppade i. "Go away", fortsatte jag att skrika och simmade ifrån honom. Han simmade efter. Okej, han kanske inte förstod engelska. Men med mitt tonläge kan han knappast ha misstolkat det för en kärleksförklaring.
Förbannade traskade vi hem när lejonkungens pappa kom med sin jävla vespa. Jag var arg och jag är inte nådig när jag är förbannad, det kan Emma intyga. Men vi tröstade oss i alla fall med hunden cheese! Vilken vi gick tillbaka för att se dagen efter. Hunden som med hjälp av henna hade fått rosa lugg. Den luggen kan inte ens du tävla med Elin!
Lördag: Att vi blev väckt av en tupp känns ganska uppenbart vid det här laget. Vi åt vår grötfrukost och satte på vad vi trodde var en turkisk musikkanal. (Men som några dagar senare visade sig vara polsk musik) Vi fick se ännu ett dubbat avsnitt av Us5. De stora favoriterna.
Vi sjöng med i refrängerna och visste vad alla fem pojkspolingarna hette. Så himla bra musik också. Backstreetboys á la 2007. Sedan var det till att skynda sig ut till solstolarna om man ville ha plaster. Alla andra feta skandinavier var snabba att ockupera solstolarna. Men vi lyckades även denna dag. Så vi solade och svalkade oss om vartannat. Lejonkungens pappa kom och var allmänt irriterande. Jag började undra varför han inte kan hålla sig till manus. Det vill säga: Varför kan han inte bara brutalt ramla ner för en klippa och DÖ så att jag och E kan träffa ett vårtsvin och en surikat och sjunga Hakuna Matata?
Emma visade hur sofistikerade vuxna människor badar, och hur de inte badar. Man ska tydligen inte bada så vilt som mig. Huvudet ska åtminstone större delen av tiden vara över vattnet, man ska simma en längd bröstsim och sedan kliva upp. Ett plus i kanten är om håret fortfarande är torrt när man kliver upp ur vattnet. När vi kom tillbaka till lägenheten hade städ gjort ännu en fin kreation av våra handdukar. Estetik på hög nivå!
När kvällen närmade sig gjorde vi allt för att undvika alfahanen. Vi satt på våra rum. Njöt av bra musik som Sean Kingston, Sugarbabes och Rihanna. Lyxade till det med tonfisk och pasta. Vi ägnade oss istället åt den enda turken vi visste att vi garanterat gillade: RAAAKI! Vilket bara kunde sluta på ett sätt... Alldeles för många turkar som stöter på en och dålig musik på dansgolvet.
Lagomt lulliga efter efter våra groggar, smög vi förbi baren där vi trodde att alfie var. Vi blev överlyckliga över att ha tagit oss förbi baren. Så vi sprang genom hotelllobbyn. Lejonkungens pappa kom springandes efter oss.
- I don't understand what's wrong. We have fun. Dance. Now you run from me.
Jag försökte förklara för honom att vi var på semester och att han inte ägde oss och att vi inte ville vara med honom och att han var löjlig och att han följde efter oss och vi bara ville ha kul. Saken kom och lugnade ner Mufasa som var sårad.
Vi kom ut till sist och E hittade sig direkt ett kap utan dess like. Emma, som sedan gårdagen införskaffat statusen "Gift, med Golden Retriver, volvo och villa" berättade detta för honom. Han ville ringa henne och även om frästelsen var svår att motstå, klarade hon det.
- I'm merrid!
- So am I, I have two wifes. I can call you when they are sleeping!?
Själv fick jag en bartender efter mig som kunde ungefär lika mycket engelska som jag kan turkiska.
Merhaba = Hej
Shekerim = Älskling
Trots min utskällning, kom Raymond efter oss på sin jävla vespa senare på kvällen. Heh, om jag var brutal tidigare på kvällen var det ingenting mot för hur jag var mot honom då. Herregud! På vägen hem hittade vi någon slags väggklocka som låg och skräpade i diktet. "Ska vi se vem som kan kasta den lägnst?". Arga som satan kastade jag först klockan, sedan Emma! En polis kom gående mot oss.
Mina tankar: jag kommer få bo i TURKISKA HÄKTET I NATT! Jag kommer bli ANTASTAD AV TURKISKA BROTTSLINGAR!
Men, polisen började istället stöta på oss så vi går vidare. Tacka vet jag vår svenska charm. Känns bra att ha så trygga poliser som bibehåller ordning och struktur i vardagen.
När vi kom hem bestämde jag och Emma oss för att vi kanske borde sluta fred med hotellpersonalen. Vi vill ju inte att de ska mörda oss när vi sover eller ännu värre: sno våra pass så att vi blir kvar i landet. Så vi gick till baren, sa godnatt och gick och la oss och sov för att sedan, vakna mitt i natten, inte av en tupp utan av en... Telefon! Vi blev inte mördade i sömnen. Något ännu värre drabbade oss...
- Vad är det som låter?
- Jag tror det ringer!
- Har vi en telefon?
Emma svarade. Det visade sig att det var lejonkungens pappa som "ville komma med öl till oss på hotellrummet". Jag började ångra freden.
Söndag: Ja, tuppen väckte oss! Kanske inte var helt oväntat. Solade hela dagen. Mufasa tyckte att det var roligt att hälla is på Emmas rygg. Satte på smörsång på högsta volym stod med armarna utsträckta och sjöng "AJ WIL ÖLWAYS LÖV JO", vilket ledde till flashbacks från första kvällen och rysningar längs ryggraden. Där har vi en sann romantiker/tönt/efterbliven turk/sliskboll.
Min feta utskällning eller verkligheten hade slagit Plåstret som tack och lov lämnade oss någorlunda ifred. Vi var överlyckliga och kunde bada ifred medan vi såg turken-som-måste-vara-släkt-med-bamse-plåser klista fast sig vid någon annan stackars skandinav. Han försökte "hälla is på ryggen knepet" han försökte "sjunga kärleksballader med min falska sångröst kepet" utan lycka! Han försökte till och med med "jag tar på mig en Zlatan tröja och hoppas att hon blir imponerad knepet".
Måndag: En tupp väckte oss förmodligen. Eller den väckte i alla fall mig. Jag städade, lagade frukost och väckte Emma. Hon var betydligt segare än jag var efter ytterligare en natt med Raki. Vi solade hela dagen.
Det två sista dagarna följdes av ännu mer solande och undvikande av viss hotellpersonal. Det kändes lite som om vi valt fel land att resa till då vi inte kunde vara på hotellet, och inte heller i resten av staden eftersom att alla turkar skrek åt en. Alla hade de lärt sig nåt enstaka engelska ord som "Baby" och "Honey", och använde det för att locka in en i sina butiker.
Allra sista dagen lyxade vi till det med Kinamat och fick en hälsopredikan av kocken som tyckte att Rammadam är jättebra för kroppen (och vi var absolut inte källkritiska och svalde informationen och konverterade till Islam i hälsosyfte, såklart) medan vi funderade över vad vi skulle säga när någon folk skulle fråga "Hur har ni haft det på resan?"
Svaret blir: Helt jävla fantastiskt, men helt jävla misserabelt samtidit. Segeblad är en underbar resepartner. Hon är bitter som få men ändå roligare än de flesta!
Shake it up Shekerim!
fredag, september 21, 2007
Lapphundsvalpar
finska lapphunds valpar. helt
bedårande i flera färger.
familj el till aktiva hem. lev
efter 8v. reg vac mm 9000 kr"
Jag skrattade högt och länge när min morfar kom och undrade vad som var så roligt. Jag pekade på annonsen och han sa bara kort: "dom var ju söta". "Ja!", svarade jag... "Men kolla vad de står under för rubrik... Hemelektronik".
bedårande i flera färger.
familj el till aktiva hem. lev
efter 8v. reg vac mm 9000 kr"
Jag skrattade högt och länge när min morfar kom och undrade vad som var så roligt. Jag pekade på annonsen och han sa bara kort: "dom var ju söta". "Ja!", svarade jag... "Men kolla vad de står under för rubrik... Hemelektronik".
söndag, september 16, 2007
Förbryt mig, förbryt mig, men det är lite så vi pippar här på kuknästornet!
Jag har nu fått hem mina beställda böcker. Eric Eriksson, "Brev till samhället" och "Brev till utlandet". Det är hassan i bokformat. Har bara läst förstnämda ännu. Han skriver till kavli och undrar varför han fått utslag när han använt deras mjukost som hudkräm, skriver till UFO-föreningen och säger att han har massa djur som han ska överlämna till dem, och till en pastor skriver han att jesus ätit ur hans kylskåp och massa massa mer tokas. Om ni inte läst den, så läs!
Jag måste inhandla bikini för snart är det oktober, vilket innebär en sista-minuten med Segel. Det kommer att bli en härlig vecka. Tror att hon är en människa som är rolig att festa med. Livet kommer att vara en fest.
Nile city är det roligaste som finns. Titta på den här, så himla roligt. Helt obegripligt.
http://www.youtube.com/watch?v=noGa5qiw-QQ
Jag måste inhandla bikini för snart är det oktober, vilket innebär en sista-minuten med Segel. Det kommer att bli en härlig vecka. Tror att hon är en människa som är rolig att festa med. Livet kommer att vara en fest.
Nile city är det roligaste som finns. Titta på den här, så himla roligt. Helt obegripligt.
http://www.youtube.com/watch?v=noGa5qiw-QQ
lördag, september 08, 2007
Burgare + Ost = Ostburgare
Isabelle: Vill du ha en vanlig hamburgare eller en ostburgare i barnmåltiden?
Dam: Öh, jag tar en vanlig burgare... Men släng på en ostskiva på den!
Det är ungefär så varje dag är på jobbet. Där själva ribban ligger. Men nånstans i all misär finns det alltid nånting att skratta åt. Idag var det Segeblad som hade huvudrollen. Hon ramlar HELA tiden, och hon skrattar alltid som bäst själv. Kunderna i min kassa trodde att hon dött när hon kom upp från golvet igen. "Jävla gräddfil"
Dam: Öh, jag tar en vanlig burgare... Men släng på en ostskiva på den!
Det är ungefär så varje dag är på jobbet. Där själva ribban ligger. Men nånstans i all misär finns det alltid nånting att skratta åt. Idag var det Segeblad som hade huvudrollen. Hon ramlar HELA tiden, och hon skrattar alltid som bäst själv. Kunderna i min kassa trodde att hon dött när hon kom upp från golvet igen. "Jävla gräddfil"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)