När jag nu ska packa väskorna och åka hem inser jag att jag kommer behöve en adapter som omvandlar mitt Londonliv till Sverigeliv. Det låter konstigt men det känns som en bra symbolik i mitt liv.
London är faktiskt min hemstad nu.
Jag älskar Sverige. Ingenting kan någonsin ersätta det landet jag kommer från. Jag har ett särskillt band med gamla sverige människor. Vi har vuxit upp i samma kultur, delar samma normer och moral. Vi har haft samma statsministrar, samma lagar. Samma tv-program och samma reklamer. Vi delar samma språk. Svenska är ett intimt språk. Ett vackert och glädjefyllt språk.
Men tyvärr känner jag mig inte färdig i det här landet. Jag och världen har något otalat och jag ska på upptäcksfärd. Världen har lovat mig låta mig smaka på Thailands kryddiga mat, visa mig australiens bästa vågor och sjunga sånger med spansk text i spanien. Den har också lovat mig att ge mig konserter av englands bästa toner.
Jag ser fram emot livet.
I jul ska jag hem. För jag saknar verkligen alla där hemma. Alla de fantastiska människorna som gör att jag alltid kommer att ha extra kärlek till min del av Sverige. London är min hemstad men Sundsvall är mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar