Bilder i en gammal kamera

Framtidsplaner

Jag har lyft pa stenar i huvudet fram och tillbaka! Ena dagen vill jag stanna i London, andra dagen sa vill jag hem.

Sa igar, var det annu en avskedsfest. Jag har varit med om fler avsked det senaste aret, an vad jag har varit totalt satt i hela mitt liv. Folk kommer och gar. Stannar i formaket till hjartat sedan drar de vidare. Aven de som kommer in pa djupet forsvinner. Det har ar inte staden dar man kan varandras mellannamn och vet hur folk vill ha sitt kaffe.

Jag borjar bli trott pa det. Jag borjar sakna min pappa, min mormor, nara vanner, familjemiddagar. Jag alskar London och alla mina vanner har. Jag ar bara sa trott pa avsked. Pa att jobba dubbelt sa mycket som hemma, tjana halften sa lite, samtidigt som det kostar mer att leva har.

Jag vill ut och resa, jag vill se varlden. Asien, Australien, spanien, amsterdam. Jag vill ut och traffa alla de vanner jag skaffat som ar placerade varlden over. Lara mig hur de vill ha sitt kaffe. Lara mig mellannamn.

Jag tror att jag kommer hem ett tag, i oktober. For att traffa alla manniskor som jag alskar och saknar. Forsoka jobba ihop pengar. Aka ut och resa.

Sedan, om staden vill ha mig tillbaka, kanske jag landar i Lodnon igen!

The rest is still unwritten

Tva veckors semester betyder i mitt fall tva veckors snidande av framtidsplaner. Vart ar jag egentligen pavag? Vad vill jag ha ut av mitt liv. Jag fyller snart tjugotva. Pang! Da var det sagt.

Jag kanner mig inte fardig med mitt Londonliv. Jag kanner inte att det ar klar, an. Anda langtar jag hem. Det kanns som att jag har ett oskrivet kapitel med Sundsvall och Sverige och innan jag skriver vidare maste jag fylla de tomma bladen.

Snalla beratta for mig vad jag ska gora.

Iskallt

Jocke ska bestalla en whiskey. "Do you want ice" fragar servetrisen.

"Yes, an ice bit please!"

ICE CUBE! Forklarar jag.

"Jag ar matt"

Att pa engelska saga jag ar matt, nar man fatt tillrackligt med mat heter; "No thanks, I'm full". Det tar inte emots sa val nar jag i svenskt sallskap sager

- Nej tack, jag ar full!

Varen som varit

Fransman ar som en Mattad Titanic!

Levde ett tag med en fransk tjej. Hon hade, som sa manga andra svart att saga "Th". Varje gang hon sa "I sink..." Svarade jag "Like Titanic?" Hon fattade aldrig vad jag menade. Men det var lika roligt varje gang. Think.

Idag satt en fransman har pa hostell och beklagade dig over livet. Over hur mycket det fanns har i varlden som han hatade. "I ATE my boss... I ATE football... I ATE my room..." Hate.

Det oandliga atandet kanske hanger ihop med sjunkandet.

"I just asked my dad to be a prostitute with my grandfather"

For ett par veckar sedan bad jag min pappa att "hora med min farfar".

- Caroline, om du inte har aao for du faktiskt valja ett annat ord.

Men jag ska battra mig, lovar.

Jag har sa jag skulle vilja skriva. Om religion. Synd. Burka. Om storstadsliv med jattekliv. Om kulturella skillnader. Om atstorningar. Om rasism. Om droger.

Jag skulle vilja skriva om hur fint Hyde Park ar en solig mandag. Om hur arg jag blev pa jobbet nar min chef betedde sig som en skitstovel.

Jag skulle vilja skriva om hur mycket jag alskar min rosa mobiltelefon. Om all fantastisk musik som jag hor.

Om hur mycket jag mognar som manniska i det har landet. Om hur manga sprak jag kan be folk att dra at helvete pa.

Jag skulle vilja beratta om de senaste cocktailsen jag gjorde. Hela livet onskar jag att jag kunde dela med mig av...

Om jag bara hade tid.

Jobb annons

"Fluent spoken English essential (as good as a first landuage) and proof of right to work in the uk absolutely essential."


Uppfattat! Titeln pa inlägget var "Brains and Personality required". Undra varför de behöver Brains.

Sverige i mitt hjarta

Det bubblar i magen nar jag tanker pa att aka hem nagra veckor. Londonlivet ar underhallande. Det ar fart, det ar flakt. Men nar det kommer till kritan ar det ocksa valdigt stressigt. Hemma fick man ta pa sig massa extra for att lyckas komma upp i fyrtio timmar i veckan. Skiften var atta och en halv timme eller fyra. De senaste mandagarna har jag jobbar fran 9am till 1.30am. Det ar sexton och en halv timme, pa en dag! Varje lordag har jag dubbelpass, da jag forst pa formiddagen har cocktailtraining med olika fester. Mohippor eller fodelsedagar. Sedan jobbar jag, stangningen igenom. Borjar runt ett och slutar runt fyra! Under jul gjorde jag runt 70-80 timmar. Rakna sjalv ut hur manga timmar jag gjorde per dag.

Detta var fantastiskt roligt under jul, och till att borja med, MEN, nu ar jag en sliten sjal. Utan motivation att driva pa nar det ar lugnt. Jag behover verkligen semester. Jag behover tystnad. Inga byggnadsarbetare utanfor fonstret, inga syrener mitt i natten, inte rumskamrater, inga sjukanmalningar till min privata telefon.

Jag behover aka till ett stalle som heter Lapptrask, vilket man hor pa namnet att det inte finns nagonting annat att uthamta an just: ingenting. Vilket ar vad jag saknar. Jag behover en cykel, en kamera, en landsvag och massa massa tid till att gora precis som faller mig in. Hur fantastiskt later inte det?

YES!

Sedan, nar jag kanner mig utvilad, vantar staden i mitt hjarta pa mig... Sundsvall! Jag tittar ofta pa lanken mormor skickade och kanner mig stolt over att vara fran ett sa fint land, en sa fin stad.

Nostalgi, eufori.