Touch wood!

Inom buddhismen tror man att lidandet uppkommen ur begäret. Jag minns hur vår religionslärare berättade att även när vi är som lyckligast lider vi. Därför vi är ständigt rädda för att förlora vad vi har, det som gör oss lyckliga.

I små mängder kan man se detta i vardagen. När jag tillexempel säger "Vad lugnt det är, väldigt skönt att det inte är så mycket att göra idag" är det alltid någon som svarar: "men gud, säg inte så, då kommer det att bli jättemycket".

Njuter jag för mycket av lugnet, kommer nog stormen.

Visst vet väl jag egntligen, att det inte är samma sak. Men lite samma princip känns det som att det är. I lyckliga tider så förbereder man sig antignen för olyckliga tider, eller så går man bara runt och är rädd för att förlora lyckan.

Vad jag egentligen ville säga var nog att jag är lycklig. Sådär lyckligt, läskigt magpirrande, låt det här aldrig försvinna, kär.

Life.

Det där som får en att göra det oväntade

Jag har suttit här med ett tomt dokument nu i en timme. Skrivit och suddat. Kärlek är lättare att skriva om när den gör ont. Men när den är så bra att den får en att byta landskod, då finns det ingenting att skriva...

Om man inte vill skriva låttexter åt Enrique Iglesias.

Aldrig hade väl jag trott att jag skulle bli tjugotvå år och säga saker som "när jag blir stor", för stor det är jag ju redan. Varje gång jag smakar på dessa ord brukar folk skratta och jag skrattar väl jag också som om jag skulle ha skämtat.

Det är så tråkigt att erkänna men jag brann mer för saker i tonåren. Ni vet sådär jävlarannama. Näven ner i bordet. Nu när jag känner att jag står i ett vägskäl och måste välja inför framtiden, så brinner jag verkligen inte för någonting.

Jag tycker att lärare vore ett mysigt jobb. Undervisa småttingar. Men aldrig trodde väl jag att jag skulle bli en sådan person som valde ett mysigt och bekvämt jobb. Jag var stensäker på att jag skulle hitta en inre låga och bara instinktivt veta vad jag ska bli...

Men lågan är inte där, liksom.

Jag i Thailand...

Hammersmith

Tjugohundraelva, välkommen!

Jag är dålig på att skriva. Dålig på att uppdatera överhuvudtaget faktiskt. Så mycket bilder har uppdaterats att min blogg är, i alla fall för mig, väldigt trög att ladda upp. Näst intill omöjlig att gå in på med telefonen. Men ibland säger en bild mer än tusen ord och ibland säger en bild ingenting alls, och ibland när man absolut inte har någonting alls att säga så är några bilder bättre än ingenting.

Är tillbaka i hemlandet. Där det är snö upp till fönsterbläcket och solen går ner innan jag vaknat till liv. Luften känns ren och prommenaderna rensar huvudet likt ingenting annat. Jag tycker om den här staden. Samtidigt är den här staden som ett redan uppkört skidspår, på ett sätt som London inte är. Det är inte staden av äventyr även om det är hjärtats hemort. Jag känner mig inte redo att landa här, riktigt än. Jag vet att jag sagt det förut.

England har kanske inte lingonsylt som jag kan ha till gröten om mornarna. England har inte ståtliga barrskogar eller trevliga busschafförer. Jag har varit hemma sedan den tjugoandra januari nu. Varje dag finner jag mig själv jämförandes de båda länderna. När jag klev på bussen häromdagen önskade busschaffören mig ett gott nytt år. "Det skulle aldrig en busschafför i England göra, minsan!", tänkte jag för mig själv. Som om det skulle falla på Sveriges sida i England vs. Sverigevågen.

Jag har i själva verket redan bestämt mig. 2011, England och jag. Mitt huvud är fullt med saker jag vill göra detta år.

Resor, plugg och kärlek!

Livet på senaste tiden!

Winter wonderland

Jul och vinter

När jag nu ska packa väskorna och åka hem inser jag att jag kommer behöve en adapter som omvandlar mitt Londonliv till Sverigeliv. Det låter konstigt men det känns som en bra symbolik i mitt liv.

London är faktiskt min hemstad nu.

Jag älskar Sverige. Ingenting kan någonsin ersätta det landet jag kommer från. Jag har ett särskillt band med gamla sverige människor. Vi har vuxit upp i samma kultur, delar samma normer och moral. Vi har haft samma statsministrar, samma lagar. Samma tv-program och samma reklamer. Vi delar samma språk. Svenska är ett intimt språk. Ett vackert och glädjefyllt språk.

Men tyvärr känner jag mig inte färdig i det här landet. Jag och världen har något otalat och jag ska på upptäcksfärd. Världen har lovat mig låta mig smaka på Thailands kryddiga mat, visa mig australiens bästa vågor och sjunga sånger med spansk text i spanien. Den har också lovat mig att ge mig konserter av englands bästa toner.

Jag ser fram emot livet.

I jul ska jag hem. För jag saknar verkligen alla där hemma. Alla de fantastiska människorna som gör att jag alltid kommer att ha extra kärlek till min del av Sverige. London är min hemstad men Sundsvall är mitt hem.